Hur det började

 

- Av Stig Ramel, styrelseledamot 1981-2006

 

När Anders Andersson var 25 år fick han chansen.

Kjell Beijer sände honom till Hamburg för att arbeta på

Kol och Koks helägda dotterbolag i Tyskland. Han avbröt

sina studier på Handelshögskolan för att syssla med affärer.

Det var det som skulle bli hans liv. Kjell Beijer upptäckte att

den unge pojken, som ibland om somrarna hade jobbat i

jordbruket på den Beijerska gården Säby, där morbrodern

Gustav Frycklund var förvaltare, hade affärssinne och

talang utöver det vanliga. Att sedan återvända till

Handels var föga lockande, när han nu fått luft under

vingarna. Snart blev han Kjell Beijers närmaste man.

Han återtog också namnet Wall, som en gång varit hans

farfars.

Den första stora affären kom 1966.

Anders fick styrelsens uppdrag att sälja

företagets största tillgång,

tankanläggningarna i Stockholms Frihamn.

Det gällde att få in 7 miljoner kronor för att reda ut en krissituation som hade uppstått. Anders fick fullmakt av styrelsen att göra upp med den tilltänkta köparen Mobil Oil på nivån 10 miljoner kronor. När förhandlingarna var avslutade var köpesumman 25 miljoner kronor. Kol och Koks hade bytt namn till Beijerinvest. Anders var 33 år och Sveriges yngste börsnoterade VD.

När han 1981 fyllde 50 år och alla de företag där han varit aktiv ville hylla honom på högtidsdagen, var det naturligt för honom att önska pengar till en fond som skulle finansiera stipendier till unga människor, som genom ett rejält stipendium skulle få chansen som han själv en gång fick den.

Men chansen kom inte till Anders dinglande från en blå himmel att plockas med utsträckta händer. Bakom låg hårt arbete, sorger, svårigheter, som bara kunde övervinnas med en okuvlig optimism och en livsglädje, som bröt igenom alla hinder.

Anders föddes den 10 mars 1931 i Giresta by utanför Uppsala. Pappan Algot Andersson arrenderade en liten gård på 25 hektar belägen vid Giresta kyrka. Det var 30-tal, jordbrukskris och hårda tider för en småbrukarfamilj med 13 kor och två hästar. Anders fick tidigt börja arbeta i ladugård och på fälten. I byskolan visade han talanger, som väckte prästen Erik Magnussons intresse. När Anders var 11 år fick han chansen att börja skolan i sta'n. Att han blev antagen i realskolan var en otrolig händelse i den lilla byn. Pappa Algot fick nyheten där han stod på gödselhögen utanför ladugården. Ett stolt ögonblick för far och son. Ett litet steg idag, men då enormt.

Med hjälp av stipendier fick Anders chansen att få den utbildning, som skulle föra honom vidare i livet, till studentexamen och sedan till Handelshögskolan. Men det var hårda år däremellan. Arrendet sades upp 1947 och fadern dog kort därefter. Den okuvliga Mamma Elin försörjde sina barn med nattvak på sjukhus och syarbeten.

Men det hade inte gått om inte Anders själv varit full av idéer hur man skulle kunna tjäna litet extra. Han skrev notiser för Enköpings-Posten som lokal korrespondent. När han tidigt på morgnarna for in till skolan i Uppsala, hade han med sig bud och uppdrag för bönderna i trakten. Det var apoteket och systemet och mycket annat som skulle besökas och varor sedan levereras på kvällen där hemma. Han jobbade på tegelbruken på somrarna och sålde kaniner, kycklingar och grönsaker på Fyristorget. Mot slutet av Uppsalaåren - han tog studenten 1952 - blev det större affärer. Som delägare i Folke Gustafsons Fastighetsbyrå mäklade han en av de stora affärerna i sta'n - hela kvarteret mitt emot Centralstationen. Det gav en provision på 7.000 kronor - en enorm summa som hjälpte Mamma Elin och finansierade studierna vid Handelshögskolan. Anders växte upp i 30-talets fattig-Sverige, som på många sätt låg nära den värld som hans farfarsfar och namne Karl Anders Wall mötte, när han föddes borta vid gränsen till Västmanland. Han blev soldat med hemman i Wappeby.

Anders fick chansen och utnyttjade den. Men det hade inte gått utan några närstående människor, som stödde och uppmuntrade. Främst Mamma Elin, prästen Erik Magnusson och sedan Kjell Beijer. Utan dem hade chansen aldrig kommit, men när den väl kom, tog han den i flykten och blev Anders Wall, den generöse hjälparen med Wall-stipendierna. Stafetten går vidare.